DET ÄR BARA JAG OCH LITE TILL

Jag har nått en helt ny dimension av trötthet.. Kommer knappt ihåg nätterna när jag vaknar på morgonen, tror att jag till stor del gör saker i sömnen (vilket är ganska skrämmande när man tänker efter eftersom man ändå hanterar en ömtålig liten bebis..) I natt hörde jag min sambo be mig att gå och blanda ny mat (eftersom mina bröst inte ville som jag så får lillan modersmjölksersättning) och trodde att det var precis det jag gjorde. När sambon en stund senare frågar igen om maten svarar jag irriterat ..Ja men den håller ju på att svalna!  Sambon tittar konstigt på mig och jag inser att det bara är i drömmarna som jag rest mig från min sköna säng för att gå och fixa mat.
När nära och kära frågar om de gångna nätterna och jag tänker tillbaka så är allting bara ett enda virrvarr av blöjbyten och vaggande. Vänjer man sig vid att sova så lite egentligen? Eller kan man vänta sig att gå i sömnen konstant närmsta året?
Desstom har vi upptäckt att den där praktiska flaskvärmaren som vi betalade så mycket pengar för förvandlas till flaskvärmaren från helvetet på natten när man är trött. När den är färdig med att värma upp maten börjar den nämligen tjuta högt och slutar inte förrän man masat sig till köket för att stänga av den. Inte så kul när man har bebisen på skötbordet med bajs i blöjan kan jag säga..

Visst har jag lyckats göra det bästa av dagen! Var ute och promenerade i solen och dottern var tröstlös och skrek hela rundan. Inte ens nappen var tillräcklig. Väl hemma var det bara att spänna på sig babybjörnen så att hon kunde vara med mamma överallt, inget annat dög. Ja efter att ha burit runt på henne nio månader i magen är man ganska van vid att vara framtung. Men jag höll minsann modet uppe och tröstade, matade och bytade blöjor med bästa humör. Lagom till sambon kom hem somnade hon på soffan inlindad i sin "tummen"-filt och där ligger hon ännu. Det är ganska hemskt egentligen att man längtar tills de små somnar men att vara hemma själv med en liten är inte det lättaste har jag märkt. Pauserna när man får vila lite är guld värda.

Puh! En jobbig dag! Dottern har skrikit mest hela tiden och sovit ungefär tio mininuter i sträck som mest.
Skickade sambon till matbutiken för att handla choklad, känner att jag är värd det. Mina armar värker efter att ha burit på bebis hela dagen, misstänker att armarna är det enda på kroppen som faktiskt blir mer välformade efter att ha fått barn. Nu är jag så trött att jag har lust att sätta mig ner och gråta.
Har bestämt oss för att testa apotekets droppar mot magont på vår dotter. Som det är nu så låter det som andra världskriget i blöjan och jag kan tänka mig att det inte är speciellt behagligt med så mycket luft i den lilla magen. Efter detta är vi minsann värda en semester!

                                                                

Det går inte att förklara med ord hur mycket man älskar sitt barn. Hon är det finaste av allt och jag kan inte förstå att hon är min..
                                                

..känns ungefär samma som det gör efter att ha varit vaken tre timmar på natten med en bebis som har ont i magen.  Påsarna under ögonen är inte att leka med alltså. Gjorde extra starkt kaffe nu på morgonen för att kunna vakna till liv och orka tvätta, men inte ens det hjälper. Fick dock någon timme kvalitetstid med dottern nu på morgonen när hon var vaken utan att väcka alla stackars grannar.
Hade tänkt passa på att åka och shoppa lite kläder under dagen medans sambon är hemma, bävar för att behöva se mig själv i provrummet. Det är ju aldrig den mest smickrande belysningen och inte direkt det som man längtar efter en månad efter att man fött barn. Jo kanske om man följer vissa kändisars exempel och kör kombinerat kejsarsnitt och fettsugning, men för oss "vanliga" är det väl inte höjdpunkten att få se sin kropp i lysrörsbelysning.
Hoppas jag hittar nåt i alla fall!