Tiden går fort
Som mamma tycker man såklart att ens bebis är sötast av alla bebisar i hela världen, till och med när dom precis har lämnat magen och är alldeles svullna och blålila. Tittar man på bilderna när dottern var precis nykläckt så inser man hur mycket hon har förändrats bara på dom här tre månaderna. De gånger jag besökt BVC och någon liten nyfödd bebis varit där så kan jag inte sluta stirra och undra..var hon verkligen sådär liten och skrynklig?? Dom små liven ser ju ofta ganska så tilltryckta och ja, roliga ut när dom är så små (min dotter är såklart inget undantag),och det är klart efter att ha legat konserverade i vatten i nio månader och sen blivit pressade genom ett bäcken så är det ju inget man kan klandra dom för heller. Varje gång jag ser en nyfödd på BVC så tänker jag dessutom att "den där måste vara för tidigt född" för SÅ små är dom ju inte, bara för att minuten senare få höra att bebisen minsann väger mer än min prinsessa gjorde när hon föddes.
Det är otroligt hur snabbt man glömmer, hur SJUKT ont förlossningen gjorde, hur övertygad jag var om att jag aldrig aldrig aldrig i hela mitt liv skulle vilja föda barn igen och hur små och hjälplösa dom faktiskt är när dom kommer ut. Jag kan redan tänka mig att skaffa en unge till och jag kommer förmodligen tycka att även den är sötast i hela universum när den kommer. En sak är dock säker, jag kommer ALDRIG ALDRIG göra om det utan epiduralbedövning.
